Lena Willemark Blåferdi

Det Grammisnominerade projektet startade efter en beställning på ett nyskrivet verk inför Euroradio festivalen anordnad av Sveriges Radio i Rättvik 2013.

Lena berättar:
"-Jag har komponerat musiken både i dagens ljus och i nattens mörker, rakt berättande likväl som drömmande blå.
Jag har skrivit denna musik för en önskekonstellation av fantastiska folkmusiker och har inspirerats av några starka rader ur Siri Hustvedts bok "Den skakande kvinnan" :
"Runt och under den ö som är den där jagmedvetne historieberättaren finns ett vidsträckt hav av omedvetenhet av det som vi inte vet, aldrig kommer att få veta eller har glömt."

Lena Willemark: violin, alt violin,sång
Emma Reed: violin
Micke Marin: violin och stänginstrument
Mia Marin: violin
Tina Quartey: percussion
Leo Svensson: cello

Projektet ledde till att ett band startades och ett album spelades in i samarbete med Brus & Knaster/ Playgroundmusic med release mars 2016.
Lena Willemark har kommit att bli en centralgestalt inom den svenska folkmusiken
och en banbrytande genreöverskridande sångerska. Från sin uppväxt i Älvdalen bär Willemark med sig en unik musikskatt som hon tillägnat sig från sina läromästare.

Färden och utforskandet av musiken fortsätter med oförminskad kraft, men folkmusiken är och förblir hennes vandringsstav.

Willemark har som sångerska och spelman arbetat tillsammans med en rad musiker i olika genrer, här kan nämnas bl.a. Frifot, Elise Einarsdotter, Karin Rehnqvist, Anders Jormin, Ale Möller, Marilyn Mazur, Kirsten Bråten Berg, Det Norske Kammerorkester, Kungliga Filharmonikerna och Göteborgs Symfoniker.

En annan del av sitt skapande utgör komponerandet - hon har i alla olika konstellationer under åren komponerat och arrangerat en mängd musik. Nu senast Blå Ferdi.

 

Kolla

Postat den 14 mars 2016

Intensiv totalmusik med Lena Willemark

Lena Willemark är en totalmusiker med lika stark global som lokal förankring. Det visade hon med eftertryck vid turnépremiären i Älvdalen.


Ingen är profet i sin hemstad. Sällan har det talesättet varit så missvisande som vid fredagskvällens konsert i Älvdalens ärevördiga biograflada. Det är premiär på Lena Willemarks konsertturné med Blåferdi, hennes beställningsverk för Sveriges Radio, uruppfört i Rättvik 2014.



I samband med turnén släpps också en skiva med verket, se recension på annan plats.


Scenen är upplyst i blått, samma blå nyans som i vårkvällsskymningen utanför, när Lena Willemark äntrar scenen tillsammans med Emma Reid, fiol, Mia Marin, femsträngad fiol, Mikael Marin, femsträngad viola, Leo Sander, cello och Tina Quartey, percussion. Blåferdi, med Lena Willemarks egna texter på älvdalsmål, är skrivet just för dessa musiker. 


En insändare i DD för några dagar sedan har argumenterat för att älvdalskan äntligen bör få officiell ställning som minoritetsspråk. I den här publiken är älvdalskan snarare majoritetsspråk, och Lena Willemark gör ingen hemlighet av vad det betyder för henne att ha premiärkonserten just här, med en publik som förstår vad hon sjunger.


Det blir ett intensivt samspel mellan musikerna på scenen. Men inte bara mellan dem, utan också mellan musikerna och åhörarna. Det måste ge en stark energikick att känna ett sådant gensvar från publiken.


Lena Willemark är riksspelman på älvdalslåtar, men hon vägrar envist att inordna sig i något speciellt fack. Snarast skulle man vilja kalla henne totalmusiker. Här blir det ett särskilt intensivt samspel mellan henne och Tina Quartey, med alla möjliga indiska, afrikanska och västerländska rytminstrument.


Tina Quartey drar för övrigt ned en av kvällens kraftigaste applåder, när Lena Willemark citerar vad hon sade när hon före konserten gick runt och beundrade den anrika lokalen: Du Lena! Jag tror på folkhemmet igen.


Det är inte bara musiken från den aktuella skivan publiken får höra. Mia och Mikael Marin bjuder på den senares Malungspolskan, en rivig triolpolska i A-dur, och hela ensemblen spelar Längs gamla färdvägar och stigar, en låt efter Evertsbergsspelmannen Ekor Anders Andersson. Vi får också vara med om en urpremiär, en låt där Lena Willemark gestaltar islossningen i Stockholms skärgård. Man kan riktigt se framför sig isen, hur den skruvar sig och klirrar mot klipphällarna. 


Publikens entusiasm går inte att ta miste på. Det går uppenbarligen att vara profet i sin hemstad. Som extranummer får vi höra Hoppets dörr, en text Lena Willemark skrivit till en melodi hon lärt av mästerspelmannen Per Gudmundsson, och som hon tillägnar alla barn som lever i flykt. 


Det är på något vis signifikativt för Lena Willemark, en totalmusiker med lika stark global som lokal förankring.


Postat den 11 mars 2016

Bäst just nu enligt kritikerna

Lena Willemark ligger nu på plats 1 över bästa skivorna på Kritiker.se när de har samlat ihop alla betyg albumet har fått:


 

Postat den 11 mars 2016

Lena Willemark - Sagolik vattenpoesi


Vid första lyssningen, redan innan jag läser konvolutet, är det uppenbart att Blåferdi är vattnets musik. Vattnets musik som tätt sammankopplad med kvinnan, månen och hjärtats alla känslor ger oss det porlande livet. Blåferdi är en drabbande vacker färd genom flytande virvlar, smältande istappar, dunstande soldagg och pulserande längtan.


Lena Willemark har skapat ett mästerverk utan att bli långrandig eller förutsägbar. I korta texter på älvdalsmål hämtar hennes poesi sin kraft hos urmodern. Och Willemarks själfulla röst förkroppsligar själv sedan denna källa. Det är en sprängande kraft – orubblig, vidsträckt och tidlös.


Färden får fart av Emma Reid, Mia och Mikael Marin, Leo Sander och Tina Quarteys drivna samspel. Kompositionerna hittar ideligen sin perfekta form, och improvisation och tajming följs åt. Episkt.


Bästa låt: Wissa-Walsn


Lovisa Lagneryd/NWT.se